The Boys - Volume one: The name of the game

Den här bloggen har jag gått och sugit på ett par dagar, så därför har jag redan hunnit läsa ett par av serierna som jag presenterade i förra inlägget. Alltså får den här bloggen en flygande start med ett gäng recensioner som jag tänkte skriva nu under de närmaste kvällarna.
Först ut är The Boys - Volume one: The name of the game.

The name of the Game är skriven av Garth Ennis som i mitt tycke är den skarpaste manusförfattaren av grafiska romaner tillsammans med Alan Moore. Där Moore står för det bästa enskilda album som någonsin gjorts (V for Vendetta) står Ennis för den bästa serien i och med sin 9 volymer långa Preacher. Tecknar gör Darick Robertsson (Transmetropolitan).

The name of the game är från 2006 och första delen i en (hittills) 8 delar lång berättelse om The Boys. Seriens huvudperson Wee Hughie (som är en medveten avbild av skådisen Simon Pegg) gör entré med en dans som börjar med att flickvännen säger att hon älskar honom och slutar med samma flickvän krossas i en vägg när en oförsiktig superhjälte är i full färd med att stoppa någon skurk och hastigt flyger rakt på henne.

Förkrossad av sorg kommer Hughie i kontakt med The Butcher, som är ledaren för The Boys. The Boys huvudsakliga uppgift är att ta kål på superhjältar. Superhjältarna har nämligen spårat ur på klassiskt kommunistmanér (ni vet, alla kommunister har i början ädla tankar och visioner, men när de själva kommer till makten...). Kort sagt: makt korrumperar även superhjältar.

Till sin hjälp har The Boys både USA:s regering och en schysst drog som utjämnar oddsen en smula. Att fyra av dem (alla utom Hughie) är våldsbenägna psykopater bara de får syn på en superhjälte hjälper naturligtvis också till.

Hur som helst. The name of the game är bra. Den är jävligt bra. Det jag gillar mest med albumet är att om man vill kan man sjunka ner i djupa filosofiska tankar kring The Boys, världen, superhjältar och politik, och om man inte vill det kan man sätta på Rage against the machine och bara njuta av total action, hårda kommentarer, snygga brudar och muskulösa pojkar.

Ennis har varken hittat ett unikt koncept eller unika karaktärer i The name of the game (att problematisera superhjältar gjordes redan i Watchmen, och till exempel The Female är en vuxen variant av Mathilda i Leon) men tillvägagångssättet är så snyggt, stilrent och hållbart att det inte gör någonting. Dessutom gillar jag Ennis förmåga att få vissa karaktärer att vara så otroligt sympatiska vilket är ett absolut måste när man nu ska byta sida och heja på de som dödar hjältarna.

Läs The Boys - Volume one: The name of the game om:

• Du gillar Preacher.
• Du gillar en smartare historia än Snobben.
• Du vill vidga dina vyer och komma bort från det eviga superhjältehyllandet.

Betyg: 9/10.