Det kan bli lite mycket i bland med deras fyra extremt textfyllda rutor och jag blir snabbt mätt när jag läser deras samlingsalbum som släpps ungefär en gång om året (i början av den här bloggen försökte jag ta mig igenom deras samling Bronto Berglin som är tio år av serier, det gick inte). Därför blev jag nyfiken på deras samling Far och jag som skiljer sig en hel del från deras tidigare alster.
Far och jag är otroligt rolig. Det tar ett 30-tal sidor innan man kommer in i karaktärerna (den ensamstående fadern och hans son) men när man gör det är det fantastiskt. Det är lättsamt på ett sätt som Berglin inte brukar vara, där de tidigare vänder sig till en vuxen och politiskt insatt publik trappar de nu ner och lägger sig på en allmängiltig nivå där småbarnsföräldrar utan en susning lätt känner igen sig.
Jag, som själv inte har några barn, har dock också stor behållning av boken då många av situationerna känns igen från min egen uppväxt. Berglin sätter fingret på det som alla vuxna någon gång kommer fram till: Att ens föräldrar inte alls är så allvetande som man trodde när man är barn. Resultatet är en skrattfest.
Vi får följa med den stackars fadern när han ska lära sin son saker om livet, sonen som många gånger redan har genomskådat sin far och njuter av att psyka honom en smula i hans försök. Boken är skriven årsvis, med start 1997 när sonen går på dagis, och slutar 2005 med diskussioner om porr, hemmagjorda bomber och grupptryck. Far och jag är enkelt tecknad, precis som allt annat av paret Berglin, men de små figurerna som bara består av ögon-näsa-mun blir levande och uttrycksfulla på ett sätt som man knappt tror är möjligt. Lika många gånger som man skrattar åt dialogen finner man komik i de simpla men talande teckningarna.
Det finns dessutom en uppföljning som jag tänker recensera så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar