Button Man - Killer killer

Button Man hade chansen att gå från dålig till bra och sedan höja sig ytterligare ett snäpp i denna tredje del om yrkesmördaren Harry Exton. Tyvärr faller man på målsnöret, mest på grund av en historia som är förutsägbar och ospännande.

 

Snaran har knutits åt ordentligt kring den gode Harry som gav sig in i The killing game i den första boken med samma namn. Men i Killer Killer har han beslutat sig för att slå tillbaks, något som inte ses med blida ögon av the Voices som naturligtvis anordnar en liten vadslagning i samband med jakten på Harry.


Ett helt koppel Button men tar alltså upp jakten på Harry som vid det här laget definitivt har bestämt sig; han vill likt den gode Erik Ponti "bara vara i fred". Det är dock problematiskt när man har syltat in sig upp över öronen med rika människor i feta maktpositioner.

Som den uppmärksamme läsaren redan har märkt har historien om Harry Exton mer och mer förvandlats från en roande berättelse om en person som via medvetna val går in i en psykopatisk värld till historien om Jason Bourne. Och i den jämförelsen tar Bourne en trippelknock genom att ha bättre manus (både böckerna och filmerna), bättre karaktärer och en betydligt mer spännande handling.

Harry Exton är Jason Bourne fast med minne, typ.

Under researchen inför denna recension upptäckte jag dessutom att det har skrivits en fjärde bok om Harry. Den kommer inte att recenseras på Martigo inom en överskådlig framtid. Det får räcka med Harry Exton nu.

Läs Button Man - Killer killer om du:

• Gillar Bourne och vill uppleva något nästan likadant fast sämre.
• Tycker om en mot alla-berättelser.
• Ännu inte har gett upp hoppet om en kvalitetsvändning i bok fyra.

Betyg: 3/10

Nemi 8

Nemi blir bara tråkigare och tråkigare med åren och nu är hon farligt nära botten med sin stagnerade humor om samma gamla saker om igen. Vi kan det nu, låt någon annan mer talangfull kvinnlig tecknare vara "nummer 1".

Nemi är tecknad av norska Lise Myhre. Det har varit en framgångssaga i stort sett från starten 1997 även om det var lite trevande innan den viljestarka, barnsliga, kompromisslösa Nemi tog form bland alla random gothare som tecknades inledningsvis. Nemi finns även som månadsvis utkommande serietidning igen efter att ha varit tvungen att lägga ner för ett par år sedan (på grund av att förlaget Schibstedt som gav ut serien lades ner).

När jag läser Nemi 8, som är en samling av de stripar som redan har publicerats i tidningen "Nemi" (samma modell som alla dagstripar som publiceras, kan man göra dubbel profit så gör man tydligen dubbel profit) blir jag så less. Det är naturligtvis inget extramaterial i någon form, istället fyller man ut vissa sidor med omslagen på de gamla tidningarna (!). Det är tunt, snålt och allmänt tråkigt sett till själva albumet.

Innehållet då? Jag ska vara helt ärlig, jag har inte ens läst klart skiten. Jag kom till sidan 91 där Nemi i vanlig ordning önskar något sagolikt och blir besviken, gömmer sig under bordet för att hon är rädd för en skräckfilm eller tycker att en tant är knäpp för att hon inte vill skaffa barn. Eftersom jag nyligen läst 90 sidor med exakt samma skämt i olika former (lägg till ett par feel-good-sidor, några stripar där Nemi dreglar efter "tuffa män" samt Nemi som den eviga godisgrisen så tror jag vi har samtliga poänger i albumet) så orkade jag nämligen inte mer. Så dåligt är det faktiskt.

Nemi var en gång legitim, en stark kvinnoröst i en ytterst mansdominerad serievärld, men nu har hon blivit omsprungen av bland andra svenska begåvningar som Lina Neidestam, Nina Hemmingsson och Loka Kanarp. Kanske var Lises största gåva till serievärlden inte hennes livsverk Nemi, utan inspirationen hon skänkte alla andra.

Läs Nemi 8 om:
Du aldrig har läst Nemi förut.
Du aldrig tröttnar på ett skämt.
Du aldrig vill erkänna för dig själv att skitbra serier kan bli för gamla.

Betyg: 2/10

100 Bullets: First shot, last call

Vad skulle du göra om du fick en väska med skitmycket pengar, 100 ospårbara kulor och svart på vitt vem som har förstört ditt liv? Den problematiken bygger 100 Bullets på, och visst är det gastkramande och coolt emellanåt, men konceptet som borde varit en novell mjölkas ut för mycket.

100 Bullets - First shot, last call är den första delen av 13 än så länge. Den är skriven av Brian Azzarello (Hellblazer, Joker) och tecknad av Eduardo Risso (främst känd för just 100 Bullets). Serien har hyllats av de flesta som har läst den och dessutom vunnit det finaste pris en serie kan vinna, nämligen en Eisner Award.

Azzarello ska ha beröm för den originella berättarformen i First shot, last call. Hämnd är visserligen ett klassiskt tema, men småberättelsernas precision både vad gäller mänskliga funktioner och hierarkiska beskrivningar av slummen/gängvärlden gör att First shot, last call lyfter sig till något helt unikt. Därmed inte sagt att det är svinbra.

Central i historien är Agent Graves som dyker upp till personer som har råkat ut för oegentligheter och ger dem en chans att hämnas en gång för alla, med 100 kulor som inte går att spåra. Agent Graves är också duktig på att sopa igen spår och blir man hans skyddsling går man säker från myndigheter och polis så länge man är på sitt hämnduppdrag.

First shot, last calls styrkor är grundkonceptet och Azzarellos skickliga sätt att skriva dialog med accent (jag kände mig som en hispanic när jag försökte läsa upp en ruta för min sambo), även teckningarna är bra även om de hårda konturerna ibland känns som att de är tecknade av Pablo Picasso.

Nackdelen är att det blir så hattigt, First shot, last call är byggd på flera småberättelser som inte har något med varandra att göra utom att det är samma förutsättningar som Agent Graves ger. Därför känns det som att man skulle kunnat ta ursprungsidén och stannat vid en novell, nu har jag inte läst de 12 efterkommande delarna, men bara tanken på att läsa samma story igen och igen och igen gör mig alldeles matt.

Läs 100 Bullets - First shot, last call om:

• Du är intresserad av det mänskliga psyket.
• Du gillar pricksäkert skrivna dialoger
• Du vill läsa en bra hämndberättelse men ändå inte binda upp dig till uppföljare.

Betyg: 6/10

Button Man - The confession of Harry Exton

Andra delen om mordmaskinen Harry Exton (första recensionen kan du läsa här) är något mer läsvärd än ettan, framförallt på grund av att man utvecklat berättartekniken och finputsat hur man berättar en historia i dåtid.

Harrys kamp mot The Voices går vidare i rasande fart. Han vaknar i en sjuksäng i ett nytt land med ny identitet och en fru han inte känner. Harry är dock inte den som är den, han sexar mer än gärna loss med detta rödhåriga bombnedslag, men säg den lycka som varar för evigt.

Det visar sig att The killing game bara är på ett ekonomiskt amatörstadium i Storbritannien, det är i USA de verkligt stora pengarna ligger och Harrys rykte har nått även till andra sidan Atlanten. Och en kontraktslös Harry står högt i kurs hos pengahungriga girigbukar.

Två saker skiljer dock Harrys nuvarande situation mot den tidigare, här vet han vem hans Voice är, och kontraktstiden är ett år - efter det lovas han vara en fri man och dessutom mycket, mycket rik. Harry beslutar sig för att hoppa på tåget igen.

Berättarfomen är betydligt snyggare i The confessions of Harry Exton. Här inleds varje kapitel med ett brev där Harry förklarar hur han hamnade i spelet och vilka som ligger bakom. Den största fördelen med detta format är att albumet blir fristående även om man såklart bör läsa The killing game innan man hugger in på The confessions. En annan fördel är att man kommer närmare Harry och trovärdigheten ökar.

The confessions of Harry Exton är alltså något så pass ovanligt som en uppföljare som är klart bättre än sin föregångare. Man har behållit det som är bra (actionscenerna) och förbättrat det mindre bra (storyn, karaktärerna). Tyvärr håller fortfarande Arthur Ranson i tecknarpennan och jag köper fortfarande inte hans stil, men det är egentligen en smakfråga som är så pass subjektiv att den inte platsar i en recension som denna.


Läs Button Man - The confessions of Harry Exton om:

• Du är beredd att ge en serie en andra chans.
• Du lägger större vikt vid en historia än vid bilderna.
• Du gillar "mot alla odds"-berättelser.

Betyg: 7/10

Hans Lindströms samlade undanflykter

Den första svenska serien som recenseras här på bloggen är skriven av en av Sveriges skarpaste politiska pennor, Hans Lindström. Hans Lindströms samlade undanflykter är en bok som du läser på en kvart så jag blev klar med den på bussen hem från biblioteket, där jag just hittat den.

 

Föga förvånande är Hans Lindströms samlade undanflykter skriven av just Hans Lindström. Han är väl serievärldens svar på Lars Vilks med skillnaden att Lindström de facto slänger kängor åt alla håll på den politiska och religiösa skalan medens Vilks bara säger att han gör det. Lindström är också tio resor smartare än Vilks vilket jag uppskattar.

Som vanligt är albumet från Lindström ett gäng "enrutingar" med direkta poänger och tydliga bilder. Oftast räcker det bara med bilden eller texten, bägge två är lika tydliga, tillsammans blir de ett slagträ mot maktens spritsvullna ansikten. Och visst får han mycket skit, den gode Lindström, men om man inte retar upp en och annan så har man ingen legitimitet som satirtecknare.

Hans Lindströms samlade undanflykter är en kavalkad av situationer där bortförklaringar behöver lämnas. Allt från vardagssituationer med hundar (en Lindström-favorit) till politiska snedsteg via otrohetsaffärer av alla de slag. 

Bilderna är ofta sexistiska men språket är vårdat, också det som det brukar. Jag har streckläst allt av Lindström (förutom doktorsavhandlingen "Skrattet åt världen i litteraturen" som jag bara läst halva) och jag kan inte låta bli att tycka att han börjar gå lite på tomgång. Kanske beror det på att världen har sett likadan ut sedan 11 september 2001, kanske beror det på att idéerna så sakteliga börjar ta slut.

Läs Hans Lindströms samlade ursäkter om:

• Du har bråttom.
• Du känner dig som en paria i samhället, och är nöjd med det.
• Du är politiskt medveten och har upptäckt att det är någonting som inte riktigt stämmer.

Betyg: 7/10

Button Man - The killing game

En blandning av slump och nyfikenhet gjorde att jag ramlade över Button Man, så här med facit i hand är jag inte besviken, men inte heller så där löjligt exalterad som man blir av en riktigt, riktigt bra serie. Här kommer en utförligare recension.

Button Man - The killing game är skriven av John Wagner (Judge Dredd, A history of violence) och tecknad av Arthur Ranson (Judge Anderson). The killing game är första delen av tre (samtliga kommer recenseras här, naturligtvis) som handlar om Harry Exton.

Harry är en gammal Vietnamveteran som för tillfället bor i Storbritannien. Sköt dig själv och skit i andra är hans devis, men samtidigt har han samma begär som många andra, han vill bli rik. Drivkraften verkar i och för sig vara att få vara i fred, något socialt liv har han inte och det verkar inte som att Harry värdesätter någonting i livet. Därför blir det ett lätt val när han får höra om The killing game.

The killing game är ett modernt gladiatorspel. Rika knösar (Voices) har var sin egen kämpe (Button Man) som de arrangerar små lekar på liv och död med. Enorma summor är inblandade och Harry blir lovad att så länge han kämpar bra och håller sig vid liv kommer har belönas rikligt.

Harry har en stor fallenhet för The killing game, främst tack vare sin militära träning men också för att han helt saknar empati. Dock börjar problemen hopa sig när Harry beslutar sig för att dra sig ur spelet. The Voices gillar inte "loose ends" och spelet går över i en dödlig jakt där Harry Exton både är kaninen och räven. Jagad av andras Button Men och jagar själv sin anonyma Voice.

The killing game är ruffigt och ofta mörkt tecknad, det är inte en stil som attraherar mig. Jag tycker mycket går förlorat i teckningar som mer känns som skisser än färdiga bilder. Ambitionen att överraska läsaren finns där, men storyn är alldeles för lätt att lista ut vilket gör mig uttråkad. Men visst, actionscenerna är det inget fel på och historien håller, även om man vet redan vid sida 20 hur det ska sluta.

Läs Button Man - The killing game om:

• Du gillar "mot alla odds"-skildringar.
• Du tycker Gladiator är en himla spännande film.
• Du vill få tips om nya smarta sätt att ta dina medmänniskor av daga.

Betyg: 5/10

The Boys - Volume one: The name of the game

Den här bloggen har jag gått och sugit på ett par dagar, så därför har jag redan hunnit läsa ett par av serierna som jag presenterade i förra inlägget. Alltså får den här bloggen en flygande start med ett gäng recensioner som jag tänkte skriva nu under de närmaste kvällarna.
Först ut är The Boys - Volume one: The name of the game.

The name of the Game är skriven av Garth Ennis som i mitt tycke är den skarpaste manusförfattaren av grafiska romaner tillsammans med Alan Moore. Där Moore står för det bästa enskilda album som någonsin gjorts (V for Vendetta) står Ennis för den bästa serien i och med sin 9 volymer långa Preacher. Tecknar gör Darick Robertsson (Transmetropolitan).

The name of the game är från 2006 och första delen i en (hittills) 8 delar lång berättelse om The Boys. Seriens huvudperson Wee Hughie (som är en medveten avbild av skådisen Simon Pegg) gör entré med en dans som börjar med att flickvännen säger att hon älskar honom och slutar med samma flickvän krossas i en vägg när en oförsiktig superhjälte är i full färd med att stoppa någon skurk och hastigt flyger rakt på henne.

Förkrossad av sorg kommer Hughie i kontakt med The Butcher, som är ledaren för The Boys. The Boys huvudsakliga uppgift är att ta kål på superhjältar. Superhjältarna har nämligen spårat ur på klassiskt kommunistmanér (ni vet, alla kommunister har i början ädla tankar och visioner, men när de själva kommer till makten...). Kort sagt: makt korrumperar även superhjältar.

Till sin hjälp har The Boys både USA:s regering och en schysst drog som utjämnar oddsen en smula. Att fyra av dem (alla utom Hughie) är våldsbenägna psykopater bara de får syn på en superhjälte hjälper naturligtvis också till.

Hur som helst. The name of the game är bra. Den är jävligt bra. Det jag gillar mest med albumet är att om man vill kan man sjunka ner i djupa filosofiska tankar kring The Boys, världen, superhjältar och politik, och om man inte vill det kan man sätta på Rage against the machine och bara njuta av total action, hårda kommentarer, snygga brudar och muskulösa pojkar.

Ennis har varken hittat ett unikt koncept eller unika karaktärer i The name of the game (att problematisera superhjältar gjordes redan i Watchmen, och till exempel The Female är en vuxen variant av Mathilda i Leon) men tillvägagångssättet är så snyggt, stilrent och hållbart att det inte gör någonting. Dessutom gillar jag Ennis förmåga att få vissa karaktärer att vara så otroligt sympatiska vilket är ett absolut måste när man nu ska byta sida och heja på de som dödar hjältarna.

Läs The Boys - Volume one: The name of the game om:

• Du gillar Preacher.
• Du gillar en smartare historia än Snobben.
• Du vill vidga dina vyer och komma bort från det eviga superhjältehyllandet.

Betyg: 9/10.

Då sätter vi igång!

Det här är de senaste serierna som jag har fått tag på och som jag läser. Var och en av albumen kommer recenseras och vissa av dem kommer jag skriva om under tiden som jag läser dem (Bronto Berglin är till exempel en samlarutgåva med ett urval av paret Berglins serier under deras första tio år, den kommer ta en stund att läsa igenom, och jag har inte bråttom).

Jag tycker vi sätter igång och ser hur det går helt enkelt. Hoppas att någon finner det läsvärt!

Välkommen till Martigo!

Ett första inlägg på denna serieblogg och ett stort och varmt välkommen!

Martigo är ett rent hobbyprojekt från min sida. Jag har en plan/vision för bloggen, men vis av tidigare erfarenheter (läs: misslyckanden) så håller jag den planen för mig själv och låter istället dig som läsare följa med på resan som säkert har ett helt annat slutmål än det jag har satt upp just nu.

En sak är hur som helst klar: Martigo ska handla om serier. Här kommer du kunna läsa recensioner av serier jag läser, du kan följa mina tankar under tiden jag läser serien och självklart komma med invändningar när jag har en åsikt som är helt uppåt väggarna. Här kommer du också få tips på förhoppningsvis bra serier och vart man kan finna dem, till det bästa priset.

Jag hoppas att den här bloggen kommer bli mer som en diskussion än en föreläsning (som många bloggar tenderar att bli). Jag är en rätt enkel man, jag gillar att dricka öl, umgås med vänner/sambo och läsa serier.

Och krångligare än så kommer inte den här bloggen bli. Det har ni mitt ord på.