Jonas Hansson heter jag, kallas för Elton och borde skrivit färdigt det här inlägget redan för en månad sedan. Men verkligheten och det som kallas jobb har lagt beslag på all min tid det senaste. Men nu ser jag ett ljus i slutet av tunneln och tänkte därför inleda min karriär som serieskribent här på Martigo med en presentation och ett litet tips.
Min far introducerade mig till serier i en ung ålder. Till en början var det mycket Bamse och Kalle Anka, men allt eftersom jag blev äldre kunde jag ta till mig mer av hans gedigna seriearkiv med godbitar som Spindelmannen, Tarzan (vi har haft inramade nummer på väggen så länge som jag kan minnas), Läderlappen (Batman för er som inte har koll på att superhjältar fick svenska namn förr i tiden), Fantastiska fyran, Tung Metall, Watchmen, Spirou, Tintin osv.
Detta fick bli en bas för mitt fortsatta serieintresse där jag spretar både högt och lågt med allt från Kalle Anka till Sandman.
Tänkte inleda mitt deltagande på Martigo med att skriva om en serie som betytt väldigt mycket för mitt serieintresse och som jag tror kan ha hjälpt till att lägga grunden för min fascination vid fantasy och sagor. Jag pratar om serien Valhall.
Serien började som en dagsstripp och en kärleksfull och humoristisk tolkning av asatrons legender. Tecknad av dansken Peder Madsen (som även arbetat en hel del med manus under seriens gång) och med manus av Hans Rancke-Madsen så började man skapa hela album om Thor, Oden och Loke.
Det som först fångar en med serien är de otroligt vältecknade sidor (och även den omsorgsfulla färgläggningen) och som ung kille på lite drygt tolv vårar så öppnades en helt ny värld.
Jag hade alltid varit fascinerad av historia, medeltid och krig (som de flesta tolvåriga pojkar?), men i Valhall hittade jag förutom slag, magiska hammare och grisar som återuppstod även otroligt roliga förvecklingar där bland annat Thor klär ut sig till Freya för att lyckas få tillbaka sin hammare från jättarna. Det där med killar som klär ut sig till kvinnor är ju trots allt ganska kul. Speciellt om du är tolv.
Det som jag älskar med Valhall är att Loke inte är genomond. Visserligen håller han på med en del otyg men är trots allt en av huvudkaraktärerna och man sympatiserar med honom i många fall under seriens gång. Om man jämför med Marvels Thor, där Loke är den jätteonda skurken som lurar sin rätt korkade bror. Att istället göra som Madsen och låta Loke muttra, busa men samtidigt inse att han inte vill skada de andra gudarna och de personer han bryr sig om tycker jag ger bra mycket mer djup än Marvels Loke som är sur för att han är oäkting och därför ska ta över hela världen.
Något som jag tror fångade mig som barn var också att det fanns två människobarn som i första albumet blev antagna som tjänare till Tor och hans fru Siv. Deras resa som människor som växer upp i gudarnas värld är lätt att leva sig in i.
En stark rekommendation på denna serie som överlevt min barndom och som jag fortfarande rankar högt upp på listan över favoritserier. Mycket på grund av att jag tycker att den är fantastiskt vackert tecknad och att jag gillar den charmiga tolkningen av asagudarna och deras bekymmer med jättar, midgårdsormen och fenrisulven.
Finns även att köpa i väldigt fina samlaralbum vilket jag tycker förhöjer känslan ytterligare.
//Jonas Hansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar