Efter sommaren, innan vintern

Nu är det drygt fyra månader sen jag skrev någonting sist, mestadels till följd av att jag inte läst någonting nämnvärt och att jag har varit förbannat upptagen med jobb, giftermål och resor i sommar.

Men nu jävlar. Nu har jag börjat bunkra upp med material inför det vi i Skåne kallar vinter. En slaskig och försenad släkting vi inte riktigt känner oss bekväma med att årligen bjuda in runt slutet av november men känner oss tvungna att stå ut med tills våren kommer och tar hand om det skitiga, kalla liket till att vara bortkastad årstid som återstår efter att barnen har åkt pulka på varenda liten kulle tills bara ett bromsspår av uppsliten gyttja finns kvar.

Som en teaser kan jag börja med ett tips till er som är för lata för att börja läsa en hel bokserie:

The Strain

Guillermo del Toro och Chuck Hogan bjuder på någorlunda verklighetsförankrad vampyrskräck och visar att glitter och kärlek inte är vad att vara odöd handlar om.
David Lapham (DC, Marvel, Vertigo, Dark Horse, Avatar Press) och Mike Huddleston (DC, Marvel, IMAGE, Dark Horse) har adapterat böckerna till seriefom otroligt grymt och den mörka, skitiga känsla som böckerna erbjuder återfinns med råge i skarpa skuggor och tydlig karaktärsdesign.

Än så länge har serieversionen samma namn som den första boken "The Strain" och det återstår att se om det blir ytterligare två serieark i form av "The Fall" och "The Night Eternal".

När ett plan fullt av till synes döda människor landar på JFK kallas Dr Ephraim "Eph" Goodweather och kollegan Nora Martinez in eftersom de leder en specialgrupp för CDC (Center for Disease Control) och det tar inte lång tid förrän allt går käpprätt åt helvete. Abraham Setrakian har sedan andra världskriget fört ett privat krig mot vampyrerna, skadedjursbekämparen Vasiliy Fet upptäcker väldigt fort att parasiter kommer i storlekar större än bara råttor och gängmedlemmen Augustin Elizalde spelar en större roll i historien än han någonsin kommer ana. De här fem tillsynes vitt skilda individerna kommer tillsammans vara mänsklighetens enda hopp mot det titulära eviga mörkret.

Den något mer klassiska versionen av en vampyr med sin långa kappa, bakåtslickade hår och känsla för teatral dramatik har mer eller mindre helt lagts åt sidan för en mer parasitliknande larv som transformerar offret till en helt ny varelse som till en början mest liknar vad vi är vana att se som zombier, men som efter hand mognar och blir mer och mer självständiga.

Den här serien är någonting av det bästa jag läst på väldigt länge, trots att de senare böckerna har stinker av religiösa undertoner som går att tolerera eftersom en tung känsla av hjälplöshet och domedag genomsyrar dem. Gillar du alternativa varianter av vampyrer och domedagsskräck så är The Strain definitivt någonting för dig.

En Ulv är lös

Jonas Hansson heter jag, kallas för Elton och borde skrivit färdigt det här inlägget redan för en månad sedan. Men verkligheten och det som kallas jobb har lagt beslag på all min tid det senaste. Men nu ser jag ett ljus i slutet av tunneln och tänkte därför inleda min karriär som serieskribent här på Martigo med en presentation och ett litet tips.

Min far introducerade mig till serier i en ung ålder. Till en början var det mycket Bamse och Kalle Anka, men allt eftersom jag blev äldre kunde jag ta till mig mer av hans gedigna seriearkiv med godbitar som Spindelmannen, Tarzan (vi har haft inramade nummer på väggen så länge som jag kan minnas), Läderlappen (Batman för er som inte har koll på att superhjältar fick svenska namn förr i tiden), Fantastiska fyran, Tung Metall, Watchmen, Spirou, Tintin osv.

Detta fick bli en bas för mitt fortsatta serieintresse där jag spretar både högt och lågt med allt från Kalle Anka till Sandman.

Tänkte inleda mitt deltagande på Martigo med att skriva om en serie som betytt väldigt mycket för mitt serieintresse och som jag tror kan ha hjälpt till att lägga grunden för min fascination vid fantasy och sagor. Jag pratar om serien Valhall.

Serien började som en dagsstripp och en kärleksfull och humoristisk tolkning av asatrons legender. Tecknad av dansken Peder Madsen (som även arbetat en hel del med manus under seriens gång) och med manus av Hans Rancke-Madsen så började man skapa hela album om Thor, Oden och Loke.

Det som först fångar en med serien är de otroligt vältecknade sidor (och även den omsorgsfulla färgläggningen) och som ung kille på lite drygt tolv vårar så öppnades en helt ny värld.

Jag hade alltid varit fascinerad av historia, medeltid och krig (som de flesta tolvåriga pojkar?), men i Valhall hittade jag förutom slag, magiska hammare och grisar som återuppstod även otroligt roliga förvecklingar där bland annat Thor klär ut sig till Freya för att lyckas få tillbaka sin hammare från jättarna. Det där med killar som klär ut sig till kvinnor är ju trots allt ganska kul. Speciellt om du är tolv.

Det som jag älskar med Valhall är att Loke inte är genomond. Visserligen håller han på med en del otyg men är trots allt en av huvudkaraktärerna och man sympatiserar med honom i många fall under seriens gång. Om man jämför med Marvels Thor, där Loke är den jätteonda skurken som lurar sin rätt korkade bror.  Att istället göra som Madsen och låta Loke muttra, busa men samtidigt inse att han inte vill skada de andra gudarna och de personer han bryr sig om tycker jag ger bra mycket mer djup än Marvels Loke som är sur för att han är oäkting och därför ska ta över hela världen.

Något som jag tror fångade mig som barn var också att det fanns två människobarn som i första albumet blev antagna som tjänare till Tor och hans fru Siv. Deras resa som människor som växer upp i gudarnas värld är lätt att leva sig in i.

En stark rekommendation på denna serie som överlevt min barndom och som jag fortfarande rankar högt upp på listan över favoritserier. Mycket på grund av att jag tycker att den är fantastiskt vackert tecknad och att jag gillar den charmiga tolkningen av asagudarna och deras bekymmer med jättar, midgårdsormen och fenrisulven.

Finns även att köpa i väldigt fina samlaralbum vilket jag tycker förhöjer känslan ytterligare.

//Jonas Hansson

I väntan på OMEGA

I skrivande stund sitter jag och väntar på den sjätte delen av Joe Hill och Gabriel Rodriguez fenomenala Locke & Key, en episk berättelse om familjen Locke och deras hus fullt av magiska nycklar.
Jag tänker inte recensera L&K utan bara rekommendera den starkt, det är omöjligt att beskriva känslan man får av att läsa om familjens öde. Det är kort sagt en grym och gripande historia.

Däremot tänker jag droppa en hel del tips inför den kommande sommaren för lite längre läsning som kanske kräver lite mer än en eftermiddag att plöja sig igenom.

Temat är kort och gott: Långläsning.

WASTELAND 

Wasteland är en postapokalyptisk vandringssaga av Antony Johnston och Christopher Mitten som utspelar sig i ett kargt ökenlandskap format av en global översvämning som förändrat hela planeten och följer en ensam skräpletare vid namn Michael som lever på att byta och sälja teknologi och andra skatter han hittar.
över historiens 6 samlade ark stöter han på "Sunners", hundkulter och en fascistisk tyrann i jakten på "Aree-Yass-I" som sägas vara platsen där undergången hade sin början.



CROSSED

Crossed är nog det sjukaste man kan hitta just nu, här möts 28 Day Later och Eli Roth.  Garth Ennis släpper tillsammans med Jacen Burrows lös rejält i det första albumet och David Lapham tar över för Family Values, Crossed 3D och Psycopath.I och med Badlans sluts circeln och Ennis möter återigen Jacen.
Simon Spurrier och Fernando Melek ligger bakom webbserien Wish you were here. Är man lättstött eller äckelmagad bör man undvika den här våldsorgien.

En otroligt smittsam skjukdom sprids likt en löpeld genom hela världen, en sjukdom som gör de smittade till brutala mord- och tortyrmaskiner, och värst av allt är att de verkligen verkar njuta av all förödelse.
Ett tecken på smittan är ett korsformat utslag mitt i ansiktet vilket ger upphov till deras smeknamn "The Crossed". Under seriens olika delar får vi träffa en hel rad olika människor och familjer som alla har en sak gemensamt: De gör allt de kan för att överleva och inte bli smittade.


FALL OF CTHULHU

Fall of Cthulhu är nog den bästa och längsta serieadaptionen av Mythos-universumet för tillfället. Över 6 volymer stöter man på allt från kultister till en sjukt bra rendering av The Dreamlands. Michael Alan Nelson och Jean-Jacques Dzialowski har verkligen tagit källmaterialet till sig och byggt därefter.

Det hela börjar när en student vid Miskatonic universitetet vid namn Cy forskar i sin farbrors självmord och en rad karaktärer och deras öden vävs samman medans en överhängande undergång och ett krig gudar emellan kommer allt närmare.


FELL

Jag har en viss förkärlek till Ben Templesmith's projekt och Fell är inget undantag. Och faktumet att Warren Ellis har skrivit den här övernaturliga detektivhistorien gör bara saken bättre.

Polisen Richard Fell blir förflyttad till staden Snowtown där han blir vän med Mayko, en barägare som hjälper honom i hans efterforskningar och skyddar honom mot stadens ondska. Allt är inte riktigt som det verkar och många konstiga karaktärer korsar hans väg.
Fans av David Lynch-filmer kommer att älska den här vrickade serien.

Potter´s Field - en omärkt grav

På en liten ö belägen mitt i Hudsonfloden i New York finns ett fält fyllt av omärkta gravar tillhörande de som aldrig kunnat identifieras; brända kroppar, lik manglade under stadens tunnelbanevagnar och individer som helt saknat identitet.
Den enda som kämpar för att namge alla dessa gravar med hjälp av mer eller mindre konventionella metoder är en man som själv saknar identitet: John Doe.
En rättsläkare, en polis, en föredetta journalist och en sociofobisk hacker hjälper honom i hans arbete och ibland leder dessa efterforskningar till större konspirationer.

Vem är han, varför gör han detta och vad är det som driver honom? Inga raka svar ges och man lämnas med minst lika många frågetecken (om inte fler) än när man började läsa. Det är i och för sig inte irriterande och det känns inte som att man har blivit lurad utan slutet lämnas helt öppet för egen tolkning.

Potter's Field är jävligt bra läsning, DC fans kommer att känna igen Mark Waid's mörka stil från Kingdom Come och Marvel-läsare kommer att känna igen Paul Azaceta från hans Amazing Spider-man.
Tillsammans har de skapat ett skitigt och mörkt Noir-New York med trasiga människor och trasiga öden, större delen av färgläggningarna är svarta eller i skiftande mörka färger.

Jag rekomenderar starkt Potter's Field till fans av deckare och noir-serier men även till er som letar efter nått annorlunda bland superhjältarna, John Doe är den perfekta antihjälten. Ingen identitet att dölja, ingen överdriven kostym och inget annat i sikte än att återställa namn till de som dött orättvist.

Split Lip - skräck i mindre bitar

Då tar jag och slänger upp mitt absolut första inlägg. Jag vill passa på att tacka Dag för att jag fått chansen att vara en del av bloggen, och en närmare introduktion av mig har ni redan fått.
I väntan på ett saftigare inlägg från min sida tänkte jag tipsa om lite skön läsning.

För närmare sex år sen stötte jag på den här hemsidan som samlar korta skräcknoveller i serieformat skrivna av en och samma kille men tecknad av flera olika artister. Jag fastnade direkt för de makabra historierna och de, i många fall, groteska illustrationerna.
Allt eftersom tiden går har jag med jämna mellanrum glömt bort Split Lip men blir alltid lika glad när jag hittar dit igen eftersom det oftast har kommit upp en eller flera nya alster att läsa.

Att kalla det en regelrätt webcomic vore fel, för här är historierna lika viktiga som bilderna, men bilderna hade lika gärna kunnat tala för sig själva emellanåt. Den visuella stilen varierar kraftigt mellan artisterna som alla har sitt egna sätt att tolka källmaterialet 

Författaren Sam Costello har publicerat ett tusental kortare berättelser på flera olika håll (bland annat i Cthulhu Tales) och har här i samarbete med artister från olika delar av världen levererat otroligt intressant läsning.
Mycket nöje.

http://www.splitlipcomic.com/

Billig humor - serie på väg upp?

Av en händelse ramlade jag över en amatörserie som heter Billig humor när jag surfade runt lite på Flashback och jag tyckte det var värt ett tips även här på Martigo. Billig humor är enrutingar i gråskala skapade av två personer som jag tyvärr inte vet vilka det är. Serierna påminner en hel del om Gary Larssons enrutingar och jag gillar att det är en så tydligt handtecknad stil.

De har ett rätt stort arkiv av serier på sin hemsida, kolla in det på http://www.billighumor.se/

Dödsstöten för Rocky Magasin?

Under en rätt lång tid nu har jag noterat hur en av Sveriges genom tidernas största serier sakta men säkert har blivit nedsolkad och dragen i den kommersiella smutsen. Nu ska vi prata lite om Rocky Magasin.

Här har vi det senaste numret av Rocky Magasin. Det är numera ett renodlat seriemagasin, allt redaktionellt material i form av intervjuer och bok/skiv/spel/film-recensioner är borttagna. Redaktionen har bantats ordentligt och Rockys skapare Martin Kellerman står inte ens längre med som medverkande i numret. Jubelidioten Tony Ernst på Egmont förlag har kört hela tidningen i botten och det är en gåta hur han kan få fortsätta ha ansvar för den här produkten. För det började ju så bra.

Rocky Magasin startade 2004 och det var en inkörsport inte bara till Rocky utan till en rad andra kontroversiella serier och serietecknare. Kellermans inflytande över magasinet var tydligt då man bland annat kunde läsa både Christopher Nielsens "Två trötta typer" och flera serier av den geniale Robert Crumb. Fan, det var så nära Hate en svensk utgåva kunde komma. Sedan hände något.

Kellerman började trappa av på takten. Plötsligt dök någon jävla fotbollssupporter vid namn Tony Ernst upp och skulle bestämma över materialet och i samma veva introducerades en påhittad läsarombudsman som proklamerade att nu var det kristna värderingar som skulle styra Rocky Magasin. Problemet med den här läsarombudsmannen var att ingen riktigt förstod om han var på riktigt eller ett skämt och när prenumeranterna började droppa av fick Tony Ernst krypa till korset och förklara att allt var på låtsas och att denne ombudsman inte skulle dyka upp igen.
Just där och då borde Ernst fått sparken.

Tyvärr fick han inte det, och med undantag av en briljant intervju med James Allan från Glasvegas har Ernst därefter ägnat sig åt att fatta en hel rad felbeslut om innehåll, inriktning och nedskärningar.

Nu har det tidigare 80+ sidor magasinet bantats ner till 50 sidor blankt med ett kartongpappersomslag som ger känslan av att det rör sig om något gratismagasin som delas ut utanför Carlings. Man har visserligen sänkt priset med 9 kronor och 10 öre, från 59:- till 49.90:-, men då får man också gästserier (Zelda av Lina Niedestam och Stockholmsnatt av Pelle Forshed och Stefan Thungren) som publicerats i både dagstidningar och egna album och samlingar 5-6 gånger tidigare. Lägg dessutom till ett par serier av Pontus Lundkvist och Ellen Ekman som är så jävla dåliga att man själv börjar fundera på en serieskaparkarriär för att höja standarden och du har det nya Rocky Magasin.

Ernst har hela tiden skrivit att på Rocky Magasin ska man vara nytänkande. Man ska sätta agendan i stället för att följa den och nu börjar jag undra om karln över huvud taget är vid medvetande när han skriver sina ledare. Rocky Magasin har blivit daterad, den publicerar gamla, tråkiga, konventionella serier som många gånger handlar om samma sak allihop. Jag vet inte hur mycket pengar man sparar på den här senaste nedskärningen men det vi ser nu är den sista dödsdansen innan magasinet får läggas ner. Jag tror inte tidningen finns kvar vid den här tidpunkten nästa år.

Garth Ennis

Om vi ska starta med ett författarporträtt här på Martigo så ska vi starta med Garth Ennis. Ennis är serievärldens motsvarighet till Quentin Tarantino. Med sitt nordirländska påbrå och ateistiska livssyn som grund är han hjärnan bakom några av de mest våldsamma, blodigaste och porrigaste serier som världen har skådat.

Ett regelrätt porträtt ska väl egentligen handla lite om uppväxtförhållanden, födelsestad, utbildning och sådant tjaffs, men jag tycker det är roligare att hålla sig till det faktiska arbete författaren har gjort. Ennis är irländare och irländare är stöpta i en viss form. Denna form främjar våldsskildringar och alkohol och vi kan nöja oss med det.

Ennis absolut mest kända verk är Preacher, en historia om en präst som lämnar kyrkan men får en gudomlig gåva och bestämmer sig för att leta rätt på Gud för att ställa honom till svars för allt elände han har ställt till med. Det övernaturliga är ingenting som skrämmer Ennis och han har även skrivit en väl mottagen serie som heter The Boys som är en spegelvänd saga om superhjältar.

Tillsammans med tecknare Steve Dillon har Ennis bland annat gjort Hellblazer för DC Comics och sedan nämnda Preacher för Vertigo. Han har också skrivit en rad nummer av The Punisher som jag varmt kan rekommendera.

Det blir mycket snack om våld när man pratar om Ennis, för det är så centralt i hans berättande. Både i Preacher och The Boys får vi en inblick i hur det ser ut i hjärnan hos en ruggigt sjuk författare. Uppfinningsrikedomen när det kommer till att ta karaktärer av daga är helt unik hos Ennis och det måste vara både en börda och en ständig adrenalinrush att arbeta som tecknare tillsammans med honom.

Det är dock inte bara historieberättandet som ger läsaren det där lilla extra som skiljer en bra författare från en dålig. Ennis utnyttjar hela spektrat av det engelska språket och all sin kunskap i olika dialekter (som irländare och boende både i USA och England har han en grym inblick i dialekter och slang). Det gör hans karaktärer mer levande. Både i The Boys och i Punisher hittar man dessutom en särskild faiblesse för det ryska och tillsammans med känslan i språket lyckas Ennis även där få till en dialog som håller hela vägen fram.

Ska man ge sig in och börja läsa Garth Ennis verk (vilket man ska!) så skulle jag rekomendera att börja med Preacher. Ennis flaggskepp kommer antingen snabbt fånga dig, eller snabbt kasta dig överbord, och när du har läst den nio volymer långa serien kan du gå vidare med The Boys vars samtliga nummer finns att ladda ner på Piratebay.

Mycket nöje!

Ny skribent: GenkiDahmer

Martigo har precis gjort klart med en serienörd som sticker ut från mängden, nämligen Niklas Wilcox, som precis har tackat ja till att skriva för bloggen under pseudonymen GenkiDahmer.

Som ni märker är GenkiDahmer hård utanpå och mjuk inuti, vilket man ser här på bilden där han håller i en livs levande kanin och tittar på den med faderlig blick. GenkiDahmer utstrålar trygghet och pondus och det är precis vad den här ostabila seriebloggen behöver för att kunna utvecklas åt rätt håll.

Från GenkiDahmer kommer vi få läsa mycket om engelska serier. Jag har inte frågat honom men jag vet att Chuthlu Tales är en favorit i hans hem, men allt från superhjältar till antihjältar plöjs igenom. Han är dessutom betydligt mer up to date än vad jag är när det kommer till nya album och nummer och det känns skönt att bredda Martigo med det här författarförvärvet.

Han har dessutom redan lovat att han förbereder ett "rätt långt inlägg som hårda superhjältealbum" samt ett gäng tips och recensioner, så vi på den lilla redaktionen som börjar växa fram väntar med spänning.

Far och jag

Det finns jävligt många intressanta svenska serieskapare även om de flesta inom landets gränser ägnar sig åt stripar och inte så mycket åt det grafiska romanformatet. Två som jag alltid har hållit högt är Jan och Maria Berglin som publiceras i en mängd dagstidningar med sina satiriska stripar som nästan uteslutande handlar om politik och vardagsbetraktelser.

Det kan bli lite mycket i bland med deras fyra extremt textfyllda rutor och jag blir snabbt mätt när jag läser deras samlingsalbum som släpps ungefär en gång om året (i början av den här bloggen försökte jag ta mig igenom deras samling Bronto Berglin som är tio år av serier, det gick inte). Därför blev jag nyfiken på deras samling Far och jag som skiljer sig en hel del från deras tidigare alster.

 

Far och jag är otroligt rolig. Det tar ett 30-tal sidor innan man kommer in i karaktärerna (den ensamstående fadern och hans son) men när man gör det är det fantastiskt. Det är lättsamt på ett sätt som Berglin inte brukar vara, där de tidigare vänder sig till en vuxen och politiskt insatt publik trappar de nu ner och lägger sig på en allmängiltig nivå där småbarnsföräldrar utan en susning lätt känner igen sig.

Jag, som själv inte har några barn, har dock också stor behållning av boken då många av situationerna känns igen från min egen uppväxt. Berglin sätter fingret på det som alla vuxna någon gång kommer fram till: Att ens föräldrar inte alls är så allvetande som man trodde när man är barn. Resultatet är en skrattfest. 

Vi får följa med den stackars fadern när han ska lära sin son saker om livet, sonen som många gånger redan har genomskådat sin far och njuter av att psyka honom en smula i hans försök. Boken är skriven årsvis, med start 1997 när sonen går på dagis, och slutar 2005 med diskussioner om porr, hemmagjorda bomber och grupptryck. Far och jag är enkelt tecknad, precis som allt annat av paret Berglin, men de små figurerna som bara består av ögon-näsa-mun blir levande och uttrycksfulla på ett sätt som man knappt tror är möjligt. Lika många gånger som man skrattar åt dialogen finner man komik i de simpla men talande teckningarna.

Det finns dessutom en uppföljning som jag tänker recensera så småningom.

Återupplivad och breddad

Hej! Jag har bestämt mig för att återuppliva Martigo!

Problemet med starten av bloggen var att jag låste mig vid att bara skriva recensioner. Nu ska det bli ändring på det, vi breddar innehållet och låter allt från serievärlden rymmas under Martigos höga tak. Här kommer du hitta nyheter, tips, diskussioner, författar- och tecknarporträtt och så klart som tidigare recensioner i massor.

För att göra Martigo ännu mer intressant kommer vi ta in fler skribenter. Jonas "Elton" Hansson är först ut. Jonas är en journalistkollega och seriefantast från Göteborg som nog bäst presenterar sig själv i framtiden.

Jag håller i dagsläget på att göra klart med ytterligare ett gäng intressanta och duktiga skribenter och kommer skriva en rad eller två när och om de blir klara för Martigo!

Väl mött och mycket nöje!

/Dag Ankersen

Button Man - Killer killer

Button Man hade chansen att gå från dålig till bra och sedan höja sig ytterligare ett snäpp i denna tredje del om yrkesmördaren Harry Exton. Tyvärr faller man på målsnöret, mest på grund av en historia som är förutsägbar och ospännande.

 

Snaran har knutits åt ordentligt kring den gode Harry som gav sig in i The killing game i den första boken med samma namn. Men i Killer Killer har han beslutat sig för att slå tillbaks, något som inte ses med blida ögon av the Voices som naturligtvis anordnar en liten vadslagning i samband med jakten på Harry.


Ett helt koppel Button men tar alltså upp jakten på Harry som vid det här laget definitivt har bestämt sig; han vill likt den gode Erik Ponti "bara vara i fred". Det är dock problematiskt när man har syltat in sig upp över öronen med rika människor i feta maktpositioner.

Som den uppmärksamme läsaren redan har märkt har historien om Harry Exton mer och mer förvandlats från en roande berättelse om en person som via medvetna val går in i en psykopatisk värld till historien om Jason Bourne. Och i den jämförelsen tar Bourne en trippelknock genom att ha bättre manus (både böckerna och filmerna), bättre karaktärer och en betydligt mer spännande handling.

Harry Exton är Jason Bourne fast med minne, typ.

Under researchen inför denna recension upptäckte jag dessutom att det har skrivits en fjärde bok om Harry. Den kommer inte att recenseras på Martigo inom en överskådlig framtid. Det får räcka med Harry Exton nu.

Läs Button Man - Killer killer om du:

• Gillar Bourne och vill uppleva något nästan likadant fast sämre.
• Tycker om en mot alla-berättelser.
• Ännu inte har gett upp hoppet om en kvalitetsvändning i bok fyra.

Betyg: 3/10

Nemi 8

Nemi blir bara tråkigare och tråkigare med åren och nu är hon farligt nära botten med sin stagnerade humor om samma gamla saker om igen. Vi kan det nu, låt någon annan mer talangfull kvinnlig tecknare vara "nummer 1".

Nemi är tecknad av norska Lise Myhre. Det har varit en framgångssaga i stort sett från starten 1997 även om det var lite trevande innan den viljestarka, barnsliga, kompromisslösa Nemi tog form bland alla random gothare som tecknades inledningsvis. Nemi finns även som månadsvis utkommande serietidning igen efter att ha varit tvungen att lägga ner för ett par år sedan (på grund av att förlaget Schibstedt som gav ut serien lades ner).

När jag läser Nemi 8, som är en samling av de stripar som redan har publicerats i tidningen "Nemi" (samma modell som alla dagstripar som publiceras, kan man göra dubbel profit så gör man tydligen dubbel profit) blir jag så less. Det är naturligtvis inget extramaterial i någon form, istället fyller man ut vissa sidor med omslagen på de gamla tidningarna (!). Det är tunt, snålt och allmänt tråkigt sett till själva albumet.

Innehållet då? Jag ska vara helt ärlig, jag har inte ens läst klart skiten. Jag kom till sidan 91 där Nemi i vanlig ordning önskar något sagolikt och blir besviken, gömmer sig under bordet för att hon är rädd för en skräckfilm eller tycker att en tant är knäpp för att hon inte vill skaffa barn. Eftersom jag nyligen läst 90 sidor med exakt samma skämt i olika former (lägg till ett par feel-good-sidor, några stripar där Nemi dreglar efter "tuffa män" samt Nemi som den eviga godisgrisen så tror jag vi har samtliga poänger i albumet) så orkade jag nämligen inte mer. Så dåligt är det faktiskt.

Nemi var en gång legitim, en stark kvinnoröst i en ytterst mansdominerad serievärld, men nu har hon blivit omsprungen av bland andra svenska begåvningar som Lina Neidestam, Nina Hemmingsson och Loka Kanarp. Kanske var Lises största gåva till serievärlden inte hennes livsverk Nemi, utan inspirationen hon skänkte alla andra.

Läs Nemi 8 om:
Du aldrig har läst Nemi förut.
Du aldrig tröttnar på ett skämt.
Du aldrig vill erkänna för dig själv att skitbra serier kan bli för gamla.

Betyg: 2/10

100 Bullets: First shot, last call

Vad skulle du göra om du fick en väska med skitmycket pengar, 100 ospårbara kulor och svart på vitt vem som har förstört ditt liv? Den problematiken bygger 100 Bullets på, och visst är det gastkramande och coolt emellanåt, men konceptet som borde varit en novell mjölkas ut för mycket.

100 Bullets - First shot, last call är den första delen av 13 än så länge. Den är skriven av Brian Azzarello (Hellblazer, Joker) och tecknad av Eduardo Risso (främst känd för just 100 Bullets). Serien har hyllats av de flesta som har läst den och dessutom vunnit det finaste pris en serie kan vinna, nämligen en Eisner Award.

Azzarello ska ha beröm för den originella berättarformen i First shot, last call. Hämnd är visserligen ett klassiskt tema, men småberättelsernas precision både vad gäller mänskliga funktioner och hierarkiska beskrivningar av slummen/gängvärlden gör att First shot, last call lyfter sig till något helt unikt. Därmed inte sagt att det är svinbra.

Central i historien är Agent Graves som dyker upp till personer som har råkat ut för oegentligheter och ger dem en chans att hämnas en gång för alla, med 100 kulor som inte går att spåra. Agent Graves är också duktig på att sopa igen spår och blir man hans skyddsling går man säker från myndigheter och polis så länge man är på sitt hämnduppdrag.

First shot, last calls styrkor är grundkonceptet och Azzarellos skickliga sätt att skriva dialog med accent (jag kände mig som en hispanic när jag försökte läsa upp en ruta för min sambo), även teckningarna är bra även om de hårda konturerna ibland känns som att de är tecknade av Pablo Picasso.

Nackdelen är att det blir så hattigt, First shot, last call är byggd på flera småberättelser som inte har något med varandra att göra utom att det är samma förutsättningar som Agent Graves ger. Därför känns det som att man skulle kunnat ta ursprungsidén och stannat vid en novell, nu har jag inte läst de 12 efterkommande delarna, men bara tanken på att läsa samma story igen och igen och igen gör mig alldeles matt.

Läs 100 Bullets - First shot, last call om:

• Du är intresserad av det mänskliga psyket.
• Du gillar pricksäkert skrivna dialoger
• Du vill läsa en bra hämndberättelse men ändå inte binda upp dig till uppföljare.

Betyg: 6/10

Button Man - The confession of Harry Exton

Andra delen om mordmaskinen Harry Exton (första recensionen kan du läsa här) är något mer läsvärd än ettan, framförallt på grund av att man utvecklat berättartekniken och finputsat hur man berättar en historia i dåtid.

Harrys kamp mot The Voices går vidare i rasande fart. Han vaknar i en sjuksäng i ett nytt land med ny identitet och en fru han inte känner. Harry är dock inte den som är den, han sexar mer än gärna loss med detta rödhåriga bombnedslag, men säg den lycka som varar för evigt.

Det visar sig att The killing game bara är på ett ekonomiskt amatörstadium i Storbritannien, det är i USA de verkligt stora pengarna ligger och Harrys rykte har nått även till andra sidan Atlanten. Och en kontraktslös Harry står högt i kurs hos pengahungriga girigbukar.

Två saker skiljer dock Harrys nuvarande situation mot den tidigare, här vet han vem hans Voice är, och kontraktstiden är ett år - efter det lovas han vara en fri man och dessutom mycket, mycket rik. Harry beslutar sig för att hoppa på tåget igen.

Berättarfomen är betydligt snyggare i The confessions of Harry Exton. Här inleds varje kapitel med ett brev där Harry förklarar hur han hamnade i spelet och vilka som ligger bakom. Den största fördelen med detta format är att albumet blir fristående även om man såklart bör läsa The killing game innan man hugger in på The confessions. En annan fördel är att man kommer närmare Harry och trovärdigheten ökar.

The confessions of Harry Exton är alltså något så pass ovanligt som en uppföljare som är klart bättre än sin föregångare. Man har behållit det som är bra (actionscenerna) och förbättrat det mindre bra (storyn, karaktärerna). Tyvärr håller fortfarande Arthur Ranson i tecknarpennan och jag köper fortfarande inte hans stil, men det är egentligen en smakfråga som är så pass subjektiv att den inte platsar i en recension som denna.


Läs Button Man - The confessions of Harry Exton om:

• Du är beredd att ge en serie en andra chans.
• Du lägger större vikt vid en historia än vid bilderna.
• Du gillar "mot alla odds"-berättelser.

Betyg: 7/10

Hans Lindströms samlade undanflykter

Den första svenska serien som recenseras här på bloggen är skriven av en av Sveriges skarpaste politiska pennor, Hans Lindström. Hans Lindströms samlade undanflykter är en bok som du läser på en kvart så jag blev klar med den på bussen hem från biblioteket, där jag just hittat den.

 

Föga förvånande är Hans Lindströms samlade undanflykter skriven av just Hans Lindström. Han är väl serievärldens svar på Lars Vilks med skillnaden att Lindström de facto slänger kängor åt alla håll på den politiska och religiösa skalan medens Vilks bara säger att han gör det. Lindström är också tio resor smartare än Vilks vilket jag uppskattar.

Som vanligt är albumet från Lindström ett gäng "enrutingar" med direkta poänger och tydliga bilder. Oftast räcker det bara med bilden eller texten, bägge två är lika tydliga, tillsammans blir de ett slagträ mot maktens spritsvullna ansikten. Och visst får han mycket skit, den gode Lindström, men om man inte retar upp en och annan så har man ingen legitimitet som satirtecknare.

Hans Lindströms samlade undanflykter är en kavalkad av situationer där bortförklaringar behöver lämnas. Allt från vardagssituationer med hundar (en Lindström-favorit) till politiska snedsteg via otrohetsaffärer av alla de slag. 

Bilderna är ofta sexistiska men språket är vårdat, också det som det brukar. Jag har streckläst allt av Lindström (förutom doktorsavhandlingen "Skrattet åt världen i litteraturen" som jag bara läst halva) och jag kan inte låta bli att tycka att han börjar gå lite på tomgång. Kanske beror det på att världen har sett likadan ut sedan 11 september 2001, kanske beror det på att idéerna så sakteliga börjar ta slut.

Läs Hans Lindströms samlade ursäkter om:

• Du har bråttom.
• Du känner dig som en paria i samhället, och är nöjd med det.
• Du är politiskt medveten och har upptäckt att det är någonting som inte riktigt stämmer.

Betyg: 7/10

Button Man - The killing game

En blandning av slump och nyfikenhet gjorde att jag ramlade över Button Man, så här med facit i hand är jag inte besviken, men inte heller så där löjligt exalterad som man blir av en riktigt, riktigt bra serie. Här kommer en utförligare recension.

Button Man - The killing game är skriven av John Wagner (Judge Dredd, A history of violence) och tecknad av Arthur Ranson (Judge Anderson). The killing game är första delen av tre (samtliga kommer recenseras här, naturligtvis) som handlar om Harry Exton.

Harry är en gammal Vietnamveteran som för tillfället bor i Storbritannien. Sköt dig själv och skit i andra är hans devis, men samtidigt har han samma begär som många andra, han vill bli rik. Drivkraften verkar i och för sig vara att få vara i fred, något socialt liv har han inte och det verkar inte som att Harry värdesätter någonting i livet. Därför blir det ett lätt val när han får höra om The killing game.

The killing game är ett modernt gladiatorspel. Rika knösar (Voices) har var sin egen kämpe (Button Man) som de arrangerar små lekar på liv och död med. Enorma summor är inblandade och Harry blir lovad att så länge han kämpar bra och håller sig vid liv kommer har belönas rikligt.

Harry har en stor fallenhet för The killing game, främst tack vare sin militära träning men också för att han helt saknar empati. Dock börjar problemen hopa sig när Harry beslutar sig för att dra sig ur spelet. The Voices gillar inte "loose ends" och spelet går över i en dödlig jakt där Harry Exton både är kaninen och räven. Jagad av andras Button Men och jagar själv sin anonyma Voice.

The killing game är ruffigt och ofta mörkt tecknad, det är inte en stil som attraherar mig. Jag tycker mycket går förlorat i teckningar som mer känns som skisser än färdiga bilder. Ambitionen att överraska läsaren finns där, men storyn är alldeles för lätt att lista ut vilket gör mig uttråkad. Men visst, actionscenerna är det inget fel på och historien håller, även om man vet redan vid sida 20 hur det ska sluta.

Läs Button Man - The killing game om:

• Du gillar "mot alla odds"-skildringar.
• Du tycker Gladiator är en himla spännande film.
• Du vill få tips om nya smarta sätt att ta dina medmänniskor av daga.

Betyg: 5/10

The Boys - Volume one: The name of the game

Den här bloggen har jag gått och sugit på ett par dagar, så därför har jag redan hunnit läsa ett par av serierna som jag presenterade i förra inlägget. Alltså får den här bloggen en flygande start med ett gäng recensioner som jag tänkte skriva nu under de närmaste kvällarna.
Först ut är The Boys - Volume one: The name of the game.

The name of the Game är skriven av Garth Ennis som i mitt tycke är den skarpaste manusförfattaren av grafiska romaner tillsammans med Alan Moore. Där Moore står för det bästa enskilda album som någonsin gjorts (V for Vendetta) står Ennis för den bästa serien i och med sin 9 volymer långa Preacher. Tecknar gör Darick Robertsson (Transmetropolitan).

The name of the game är från 2006 och första delen i en (hittills) 8 delar lång berättelse om The Boys. Seriens huvudperson Wee Hughie (som är en medveten avbild av skådisen Simon Pegg) gör entré med en dans som börjar med att flickvännen säger att hon älskar honom och slutar med samma flickvän krossas i en vägg när en oförsiktig superhjälte är i full färd med att stoppa någon skurk och hastigt flyger rakt på henne.

Förkrossad av sorg kommer Hughie i kontakt med The Butcher, som är ledaren för The Boys. The Boys huvudsakliga uppgift är att ta kål på superhjältar. Superhjältarna har nämligen spårat ur på klassiskt kommunistmanér (ni vet, alla kommunister har i början ädla tankar och visioner, men när de själva kommer till makten...). Kort sagt: makt korrumperar även superhjältar.

Till sin hjälp har The Boys både USA:s regering och en schysst drog som utjämnar oddsen en smula. Att fyra av dem (alla utom Hughie) är våldsbenägna psykopater bara de får syn på en superhjälte hjälper naturligtvis också till.

Hur som helst. The name of the game är bra. Den är jävligt bra. Det jag gillar mest med albumet är att om man vill kan man sjunka ner i djupa filosofiska tankar kring The Boys, världen, superhjältar och politik, och om man inte vill det kan man sätta på Rage against the machine och bara njuta av total action, hårda kommentarer, snygga brudar och muskulösa pojkar.

Ennis har varken hittat ett unikt koncept eller unika karaktärer i The name of the game (att problematisera superhjältar gjordes redan i Watchmen, och till exempel The Female är en vuxen variant av Mathilda i Leon) men tillvägagångssättet är så snyggt, stilrent och hållbart att det inte gör någonting. Dessutom gillar jag Ennis förmåga att få vissa karaktärer att vara så otroligt sympatiska vilket är ett absolut måste när man nu ska byta sida och heja på de som dödar hjältarna.

Läs The Boys - Volume one: The name of the game om:

• Du gillar Preacher.
• Du gillar en smartare historia än Snobben.
• Du vill vidga dina vyer och komma bort från det eviga superhjältehyllandet.

Betyg: 9/10.

Då sätter vi igång!

Det här är de senaste serierna som jag har fått tag på och som jag läser. Var och en av albumen kommer recenseras och vissa av dem kommer jag skriva om under tiden som jag läser dem (Bronto Berglin är till exempel en samlarutgåva med ett urval av paret Berglins serier under deras första tio år, den kommer ta en stund att läsa igenom, och jag har inte bråttom).

Jag tycker vi sätter igång och ser hur det går helt enkelt. Hoppas att någon finner det läsvärt!

Välkommen till Martigo!

Ett första inlägg på denna serieblogg och ett stort och varmt välkommen!

Martigo är ett rent hobbyprojekt från min sida. Jag har en plan/vision för bloggen, men vis av tidigare erfarenheter (läs: misslyckanden) så håller jag den planen för mig själv och låter istället dig som läsare följa med på resan som säkert har ett helt annat slutmål än det jag har satt upp just nu.

En sak är hur som helst klar: Martigo ska handla om serier. Här kommer du kunna läsa recensioner av serier jag läser, du kan följa mina tankar under tiden jag läser serien och självklart komma med invändningar när jag har en åsikt som är helt uppåt väggarna. Här kommer du också få tips på förhoppningsvis bra serier och vart man kan finna dem, till det bästa priset.

Jag hoppas att den här bloggen kommer bli mer som en diskussion än en föreläsning (som många bloggar tenderar att bli). Jag är en rätt enkel man, jag gillar att dricka öl, umgås med vänner/sambo och läsa serier.

Och krångligare än så kommer inte den här bloggen bli. Det har ni mitt ord på.

-------------------------------------------------------------

Jag som driver bloggen heter Dag Ankersen men kommer att skriva under pseudonymen Martigo, för det är tydligen så den här bloggportalen fungerar när jag registrerade mig och jag vet inte hur man ändrar. Teknik är inte min starka sida, men jag hyser ett brinnande intresse för serier i alla dess former.

Och här är jag, en solig dag i Christiania, Köpenhamn. Jag är 25 år och bor i Malmö, Sveriges seriehuvudstad om du frågar mig. Serieskolan som finns här har pumpat ut fler framgångsrika och talangfulla tecknare och berättare än någon annan skola i Sverige och det finns gott om utställningar och temadagar att ta del av om man är lagd åt det hållet och vill integrera sitt serieintresse med de som faktiskt skapar dem.

Jag har ingen direkt inriktning på de serier jag läser. Jag älskar superhjälteserier men är också ett stort fan av stripar och humor. För mig är en bra historia och bra karaktärer viktigast, sedan spelar resten inte så stor roll. Det är dock inte speciellt viktigt för mig att vara först med olika serier, jag rotar gärna igenom gamla lådor på stadsbiblioteket efter guldkorn från förr och har sedan länge gett upp att hänga med i alla nyutgivningar som görs med jämna mellanrum. Tur för mig då att en bra serie håller i många, många år och att jag inte har bråttom någonstans.